Hus blir monument i Carina Fogdes måleri

De huskroppar som Fogde bygger med hjälp av pensel och färg får en stark symbolisk laddning, som i viss månskiljer sig från den gängse uppfattningen vad huset står för. Isolerade från stadsmiljön förvandlas de till människans solitära monument som rotat sig på fast mark, där de egentligen inte passar. Berövade dörrar, stänger de alla både utanför och innanför sina murar. Istället för att vara människonästen omvandlas de till naturens urbana ornament. Fogdes återhållsamma detaljteckning vägs upp av den mustiga färgsättningen. Gult, rött, orange, grönt och blått lyser starkt från dukarna.

Målningarnas kolorit för mina tankar till den färgromantiska traditionensom bland andra göteborgskoloristerna representeradeunder första decennierna av 1900-talet. Koloristernas motto kan sammanfattas med Ivan Ivarssons ord

"Ty att måla är främst att dikta i färg. Spelar inte färgen största rollen kandet visserligen kallas konst men inte måleri"

I Fogdes måleri får den här närmare hundra år gamla färgtraditionen en förtjänstfull uppföljare som samtidigt söker sina egna estetiska uttryckssätt. Den intensiva färgskalan, kontrasterar effektfullt mot enkla, samlade former. Vad dukarna diktarom kan givetvis ges olika svar på. De avskalade huskropparna utan ingångar förmedlar en känsla av isolering som på samma gång kompenseras av de friska, saftiga och glädjespridande färgtonerna. Den dikt som jag ser skriven på dukarnahandlar om en evig dialektik: att det finns ett helvete i att vara ensam och att det finns ett himmelrike i att kunna vara det.

Joanna Persman

Göteborgs Posten 14/9 2002